... är allt jag tänker...
Jag ÄR tacksam!
Men det hindrar inte känslorna från att växa i min kropp eller tårarna från att trilla ner för mina kinder.
Jag FÖRSÖKER se det positiva!
Men allt det negativa växer sig bara större. Fler och fler problem täcker över det som en gång var en stor glad fest. Alla planer ligger på hyllan och det känns som att det kommer dröja väldig länge innan jag kan plocka ner dem igen.
Det här är sista veckan sen vet jag inte vad som händer. DET är fruktansvärt jobbigt… Att inte veta.
Det braiga försvinner i ovissheten. Jag vet att så mycket gott kan komma efter denna vecka och jag försöker se det, men det känns hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar